Sitter och funderar och funderar på vad det egentligen innebär, och om jag är

långsint av mig? Det beror nog på exakt hur man ser det, men ja jag är nog ganska

långsint ändå. Förlåter inte första taget, kan gå runt och vara irriterad på folk jätte länge.

 

Ser det dock som en både en positiv och en negativ egenskap. Det måste absolut

inte handla om "kompisrelationer", det kan lika gärna vara en lärare, bibliotekarier,

eller en gamling på bussen jag tycker betett sig illa mog mig, t.ex inte respekterat mig.
 Har du liksom en gång förtryckt mig på ett sätt så är det liksom "fine, jag ogillar dig för

resten av mitt liv" typ. Min hjärna kopplar inte ihop dig med någon positivt alls.

 

Med respekt menar jag verkligen inte att jag tycker samhället borde buga och bocka

för mig. Jag verkligen inte 100 % perfekt jag heller. Men anser att jag har rätten att bestämma

över mig själv; Alltså vilka jag umgås med, vad jag äter, vad jag har på mig ect.

 

Minns att vi t.ex redan hade "problem" i förskoleklass med maten. Vägrade totalt att

äta någon som någon annan lagt upp på min talrik mot min vilja. Vet att jag blev så

jävla arg en gång på en lärare som typ: "jo men ta lite potatismos", fast jag inte ville,

att jag bara gick därifrån. Andra barn hade kanske inte alls gjort lika

stor affär av det. Men jag ger mig inte, jag ger mig aldrig. Inte när det

handlar om mig.